Skördetiden i Czartajew är den tid då morfar Witek och morbror Marcin inte är hemma 😁. Då är de ute på åkern hela dagarna.
För mig är det en tid med sommarlov och oftast soligt väder, eftersom man inte skördar spannmål när det regnar.
Morfar och morbror kommer tillbaka från åkern runt klockan 20.00 och är helt svarta av raps. De ser lite bättre ut när de skördar vete 😀
När morfar och morbror är ute på åkern brukar de nästan inte äta någonting, men de dricker mycket vatten. De tycker att det ibland är bra att fasta. Dessutom har de inte så mycket tid att äta, eftersom skörden ofta är en kapplöpning mot vädret – det spannmål som skördas måste vara torrt.
När det är skördetid cyklar jag med mamma ut till åkern. Jag tycker om att titta när morbror kör skördetröskan. Ibland får jag åka med honom i skördetröskan. Det händer också att vi får köra ut några verktyg till morfar när skördetröskan går sönder ute på åkern.
Det skördade spannmålet måste transporteras till ett inköpsställe för att säljas. Innan dess undersöker man prover av spannmålet. Då får man veta vilket pris man kan få för rapsen eller vetet.
I år skickade morfar mamma med veteprover till Brańsk. Morfar förklarade för mamma hur hon skulle köra i Brańsk: När du redan är på huvudgatan, sväng vänster i den första rondellen och sedan skarpt höger i nästa rondell.
När mamma kom fram visade det sig att resultaten skulle vara klara först om en och en halv timme. Därför bestämde sig mamma för att åka vidare till Ciechanowiec för att lämna proverna på ett annat ställe. Svaret skulle komma nästa dag. Men så kan det vara under skördetiden – det går inte att förutse allt.
Jag och Maja hade också vår lilla del i årets skörd. Med hjälp av mamma hällde vi upp tre säckar raps som ska användas till nästa sådd. Jag blev fruktansvärt smutsig och såg ungefär ut som morbror Marcin efter en hel dag med rapskörden 😀
Nu vet jag redan att skörden är ett hårt arbete som egentligen börjar redan ett år tidigare, när man förbereder åkern för sådd. För mig är det däremot en tid av bekymmersfrihet och underbara minnen.
Vi ses så länge!
Psssst: Mamma satte faktiskt på GPS:en i Brańsk ändå – och åkte vilse 😃 Då körde hon tillbaka till huvudvägen och följde morfars instruktioner. Hon hade också problem med att hitta rätt ställe i Ciechanowiec.
(Det här är vår hemlighet – mamma tyckte att det inte var något att skryta med 😀)
Årets sommarlov började med en oväntad, kort resa till Polen. Men det ska jag berätta om i ett annat blogginlägg.
På grund av den resan började jag seglarskolan en dag senare än planerat, alltså först tisdagen den 23 juni.
Varje dag tog jag bussen till tågstationen i Ängelholm och därifrån åkte jag elsparkcykel till hamnen. Det var inte särskilt bekvämt eftersom jag alltid hade med mig ganska mycket saker. Ibland träffade jag en kompis på morgonen och då åkte vi tillsammans.
De första dagarna blåste det inte så mycket, så det var inga större problem att göra i ordning båtarna. Vi behövde inte ens flytta dem till andra sidan bron.
Vi hade fem instruktörer: Vincent, Philip, Axel, Astrid och Harry. Jag tyckte bäst om att segla med Vincent eller Axel. De hade alltid bra musik och var väldigt avslappnade. Hugo, som hade varit instruktör under tidigare kurser, kom också till träningarna och hjälpte besättningen. Det gjorde mig väldigt glad, eftersom han och Vincent är två av de trevligaste människorna jag känner – alltid hjälpsamma och glada.
På de små Optimist-jollarna seglade jag oftast tillsammans med Olivia. Jag är inte så förtjust i de båtarna, men sällskapet var toppen! 😃 När vi tävlade i Optimist seglade varje elev ensam. Jag slutade på andra eller tredje plats.
Jag gillar också att åka motorbåt. Jag vet att det inte är någon segelbåt, men det är verkligen jätteroligt. Vi blev alltid glada när någon ramlade i vattnet. 💦😁 Fast allra bäst var det förstås när det inte var jag…
En varm sommardag, när vi svalkade oss i vattnet, hann jag inte ta tag i båten. Då räddade Hugo mig och körde mig tillbaka till min båt. En annan gång skulle Vincent köra mig från en båt till en annan. Plötsligt gasade han kraftigt, och jag gjorde en volt framåt och höll på att hamna i vattnet. 😆
Under kursen lärde jag mig massor. Bland annat att det är bäst att inte segla upp på grunt vatten, att man måste ta hand om utrustningen och framför allt om besättningen. Vi hade tid både för att lära oss och för att ha riktigt roligt. Jag blev väldigt glad när mina föräldrar anmälde mig till ännu en vecka på kursen.
Tiden vid havet i sommar inspirerade mig att själv bli seglingsinstruktör. Hugo gav mig några böcker om segling, och planen är att det snart ska vara jag som lär barn att segla.
Jag har JÄTTESTORA drömmar. Vissa av dem kanske verkar svåra att uppfylla. En av dem är att ha ett garage fullt av Porsche och McLaren. Den drömmen har inte gått i uppfyllelse än, men…
Sista lördagen i april i år blev jag väckt ovanligt tidigt – klockan 06.40. Eller rättare sagt, mamma väckte mig. Anledningen var att de hade planerat en överraskning åt mig.
När mamma sa: ”Ania, vakna!” fungerade det inte riktigt. Men när jag hörde ordet ”ÖVERRASKNING” flög jag upp ur sängen. Till och med mamma blev förvånad! 😀
Jag gjorde min vanliga morgonrutin – pappas väckningsprogram – med morgonövningar: stretching, hållningsövningar, fotövningar och några armhävningar och knäböj 🏋️.
Konstigt nog var pappa också uppe tidigt. Han sa att jag skulle klä mig varmt och ta med mössa och handskar. Vi väntade på en liten vit minibuss som skulle ta oss mot Göteborg. Jag behövde inte ta med min bok och mitt skrivhäfte till ”sida o”, vilket också var väldigt konstigt eftersom pappa alltid påminner mig om att ta med dem. I stället fick jag två flaskor juice och en termos med varmt te – som jag förresten tog med mig hem igen, orörd. 🙃
Jag började misstänka att vi inte alls skulle åka någon minibuss. Jag trodde också att pappa inte skulle följa med. Jag tänkte att jag kanske skulle åka med Konrad, men jag funderade också på om det kunde vara Dominika och Michał. Jag visste att pappa aldrig skulle låta mig åka med någon jag inte känner.
Sedan kom Konrad! 😃 Jag blev jätteglad. Jag satte mig i bilen – en svart BMW. Utan pappa. Precis när vi skulle köra ut på motorvägen ringde pappa och berättade att jag hade glömt mitt te. Så vi fick vända om. 🤣
När vi väl kom ut på motorvägen satte Konrad på polsk rap från 80- och 90-talet. Jag hade aldrig lyssnat på sådan musik tidigare. Rapparnas berättelser var faktiskt ganska häftiga.
Trots att jag tjatade lite avslöjade Konrad inte vart vi skulle. Han ville inte förstöra överraskningen. Så jag fick veta det först när vi kom fram.
Till slut nådde vi vårt mål: Epicar i Malmö. Där stod massor av bilar. Inte sådana man ser varje dag på gatorna, utan sportbilar och riktigt exklusiva modeller som Porsche, McLaren och Mercedes.
Till och med Epicars showroom kändes lyxigt, med mörkgröna väggar och orangea kontor.
Där kan man köpa speciella bilar – nästan nya men också äldre begagnade modeller. Det fanns några bilar från 1969 och de nyaste var från 2020. Alla var fina, men den jag tyckte allra mest om var den vita McLaren. Och så förstås den lila Porschen. 😍
Konrad var tvungen att flytta en mörkblå Porsche för att göra plats för bilarna som vi skulle åka med. Sammanlagt körde elva bilar ut från garaget för en uppvisningsrunda 🚗🏎️.
Bilarna hade redan blivit tilldelade, så tyvärr kunde jag inte välja min favorit – den lila Porschen. Eftersom Konrad är lång fick vi åka i en grön Mercedes med en lång motorhuv.
Som tur var fick Konrad plats i bilen! Och den där långa motorhuven gjorde att det kändes som om man behövde hålla större avstånd till bilarna framför.
Jag satt inte heller så bekvämt i Mercedesen eftersom jag inte såg så mycket. Men det är ju inte så konstigt – sportbilar är väldigt låga. Trots det var det fantastiskt: att få åka med Konrad i en intensivt grön bil som verkligen stack ut, tillsammans med en hel kolonn av sportbilar.
Efter uppvisningsrundan (och reklamturen) åkte vi till Porsche Center. Där stod redan många exklusiva bilar parkerade, även av andra välkända märken. Det fanns till och med en röd Lamborghini. Men för mig var den lila Porschen fortfarande den allra finaste. 🙃
På Porsche Center träffade Konrad några av sina vänner. Under tiden passade jag på att titta runt. Jag bläddrade i olika broschyrer och tittade på bilarna som stod i närheten. En grön Porsche GT4 RS fångade verkligen min uppmärksamhet – den var otroligt fin. Sedan fick jag till och med sitta i den.
Tillbaka till Epicar åkte jag i en röd Porsche Cayman 718. Den kördes av Emely. Den hade inte samma ”popcorn-ljud” från avgassystemet som den lila Porsche GT3 RS, men vi körde verkligen väldigt fort. (För att inte höja mina föräldrars blodtryck är det nog bäst att jag inte skriver hur fort.) Vi körde på motorvägen, så där kunde man gasa lite extra.
Efter att vi lämnat tillbaka bilarna på Epicar bytte vi till Konrads BMW (som också är väldigt fin) och började resan hem.
Dagen var verkligen fantastisk. Jag tycker jättemycket om Konrad och jag har alltid roligt med honom. Det spelar ingen roll om vi spelar padel, åker vindsurfing, spelar Hister eller Czacha Dymi eller bara umgås. Jag är så glad att han tog med mig. Och att pappa kom på idén att låta mig åka iväg ensam med honom. 😀 Det var verkligen WOW.
Hej då,
Ania
P.S. Vi kallar Konrad och hans fru Paulina för ”Färgerna”. Förut var det på grund av deras hårfärger, men nu är det nog mer på grund av deras färgstarka personligheter, eftersom de (tyvärr eller kanske inte) inte färgar håret längre.
P.S. 2. Jag har börjat spara pengar till en Porsche så att jag kan ha den som min EPA-bil.
Idag var jag med mamma på Nordic Wellness på ett Vasaloppet-pass. Fast vi åkte inte skidor utan cyklade på stationära cyklar.
Träningen leddes av tre instruktörer. Rickard var huvudinstruktör och pratade mycket 😁. Sol hade väldigt hög musik (egentligen tyckte jag inte så mycket om det). Den tredje instruktören var Christoffer. Han är inte från Nordic Wellness-klubben i Klippan. Han är nog en kompis till Rickard. Christoffer var väldigt krävande men också väldigt trevlig. Han hjälpte mig att ställa in cykeln 😁.
Vasaloppet är en tävling i längdskidåkning. Hela sträckan är 9 mil. År 1521 åkte Gustav Vasa (senare kung av Sverige) skidor från Berga by utanför Sälen till Mora. Vasa flydde från danskarna som ville döda honom. Sverige var då under Danmarks styre.
Vasaloppet är det äldsta och ett av de mest kända långloppen i klassisk längdskidåkning i världen. Det första loppet gick 1922. I år var det den 102:a upplagan av tävlingen.
I år kom svensken Oskar Kardin först i mål med tiden 4:14:45,5, trots att han under loppet var tvungen att byta en skida. Han åkte alltså på två olika skidor och vann ändå! Bland kvinnorna vann Emilie Fleten från Norge – för tredje gången.
Eftersom det inte finns någon snö i Klippan valde mamma och jag cyklar i år. Vår grupp på stationära cyklar trampade i 4 timmar, 14 minuter och 45 sekunder – alltså tills Oskar gick i mål. Vi hade det lite lättare eftersom vi tog fyra pauser. Men jag blev ändå lite trött. Och jag var bättre än mamma, hennes cykel stod precis bakom min. Så jag var alltså först! 😁
Jag hade hellre varit på skidor, för nu gör mina ben ont. På cyklarna fanns det skruvar som stack ut och jag slog i dem hela tiden. Dessutom gör min rumpa fortfarande ont av att sitta, för sadeln kändes som om den var gjord av sten. Och till sist: i pedalerna finns det piggar som trycktes in i skorna och sedan tryckte upp mot min fot underifrån.
Jag klagar inte. Jag är väldigt stolt över mig själv och min mamma!!! 4 timmar på en cykel!!! 🚴♀️
Jag vill berätta om min resa till Sverige med mamma, pappa och min syster Maja. Det var ett riktigt roligt (även om långt!) äventyr.
Vi åkte från Warszawa och körde hela vägen till Świnoujście. Bilresan var jättebra. Visst blev det några små gräl, men överlag var det roligt och vi skrattade mycket.
Jag var navigator och DJ, alltså valde jag musiken på radion 🎶, och mama körde bilen. Maja ställde som vanligt en miljon frågor om allt 😅 Den här gången var det mamma som körde, eftersom pappa inte kunde. Pappa fick en hjärtinfarkt i juni och fick ännu inte köra bil då.
Om ni inte vet om det, kolla gärna den här bloggen!
Vi åkte väldigt länge, ungefär 10 timmar, men som tur var kom vi fram säkert. Sedan väntade en färjeresa som varade ungefär 11 timmar (inklusive ombordkörning och avkörning). Vi hade en släpvagn, och det verkade svårt att hitta en plats åt oss på färjan. Till slut parkerade vi längst bak, bredvid stora lastbilar.
I början gungade färjan mycket, och eftersom jag är åksjuk mådde jag lite illa 🤢. Som tur var klarade jag det. Jag gick ut med pappa, tog en bild med honom i flytväst och sedan somnade jag lugnt.
Jag kunde sova antingen bredvid mamma eller bredvid Maja. Jag valde mamma, för hon gav mig sin hand och då kände jag mig lugnare 💕.
Tyvärr var vi tvungna att gå upp väldigt tidigt – klockan 6:10 på morgonen. Det VAR INTE ROLIGT!!! På broschyrerna står det att det är en ”trevlig resa”, men enligt mig var det den minst trevliga delen av hela resan 😴.
Till sist åkte vi till en affär, handlade lite, och sedan… var jag tvungen att gå till skolan! 😭
Tack till min familj för de fantastiska semestrarna och hela det här äventyret ❤️
På sommaren 2024 var jag på ett surfläger. Det var kul. Jag älskar surfing!
Lägret var på Hel, en halvö i Polen, och det varade i 7 dagar. Jag hade redan varit där en gång tidigare, så jag behövde inte vänja mig vid en ny plats.
Den första dagen hände det inget särskilt, förutom att vi lärde känna varandra.
Alla dagar såg ungefär likadana ut. Först hade vi morgonträning på stranden från 8:00 till 8:30. Frukosten serverades kl. 9. Till frukost åt jag mest grönsaker och frukt.
Efter frukosten hade vi aktiviteter. Grupp A började med surfing och grupp B med skateboard. Nästa dag bytte vi.
Instruktörerna skjutsade oss till skateboardträningen. Ibland åkte vi till en skatepark i Władysławowo. Då tog vi tåget.
När vi hade surfing gick vi till andra sidan halvön. Varje gång var vi tvungna att korsa järnvägsspåren. Vi bar våra brädor under armen eller på huvudet, alltid i par. Såklart följde instruktörerna med och såg till att vi var säkra.
Alla lektioner började med en uppvärmning – oavsett väder. Sedan surfade vi eller åkte skateboard, beroende på dagens schema.
Min favoritaktivitet var surfing, för då var vi i vattnet – och jag älskar att bada!
Efter första passet var det dags för lunch. Sedan hade vi spanska lektioner eller en paus för dem som inte deltog. Därefter var det dags för andra passet. Om vi hade skateboard på morgonen, hade vi surfing på eftermiddagen.
Efter andra passet åt vi middag och sedan var det block C. Då gjorde vi olika saker. Ibland var det yoga, ibland film och ibland en utflykt till stranden. På bock C var båda grupperna alltid tillsammans.
Jag gillar verkligen det här lägret och ska åka dit igen i år! Surfingen är det bästa. Mina föräldrar har köpt en surfbräda till oss. Ibland surfar vi även i Sverige.
På lägret använder vi inte våra egna surfbrädor. Jag tar bara med mig min egen våtdräkt och skateboard.
Mitt äventyr med zumba började när min mamma anmälde sig till gruppträning i Klippan för två månader sedan. Tidigare har mamma tränat hemma men eftersom jag har karate-träning på måndagar och onsdagar så kommer mamma att använda den här tiden till träning istället för att sitta och vänta på mig i en timme.
Min mammas början var väldigt svår eftersom alla dansade fel 😉 För när mamma gick åt höger så gick alla åt vänster och vice versa. Och förresten, det här går bättre. Hon lärde sig äntligen dessa steg.
En dag gick jag på kurser med min mamma för att jag inte hade något att göra. Så Carola bjöd in mig att träna och ha det kul. Hon sa också att det viktigaste är att ha roligt. Och bara dansa och ha kul. Hennes inställning, energi och leende fick mig att vilja komma igen. Och så fortsätter det en månad till.
Jag träffade människor som också älskar Zumba och dansar fantastiskt. Jag älskar Zumba och jag går och tränar i klubben varje söndag och ibland på tisdagar. Jag känner att detta är min hobby.
Carola inspirerade mig och när jag blir äldre ska jag bli Zumba-instruktör. Denna musik, dans och rörelse är magisk och ger mig automatiskt mycket energi.
I somras fick min pappa en hjärtinfarkt. Man kan säga att det här året inte har varit så bra. Men…
Hjärtinfarkten orsakades av en blodpropp. Tänk er en å som är ett kärl, där stenar har bildat en fördämning som hindrar vattnet från att flöda. Det var precis vad som hände i pappas kärl. Blodet kunde inte nå fram till hans hjärta.
Kärlet täpptes till eftersom pappa tidigare åt ohälsosamma saker såsom chips. Fett satte sig på det och blockerade blodets fria flöde. Dessutom hade många års rökning och mycket stress också påverkan. Lägg därtill genetiska faktorer – farfar Jerzy och farbror Patryk hade också hjärtinfarkter.
Pappa hade väldigt, väldigt mycket tur i den här situationen. Hans skyddsängel gjorde verkligen ett bra jobb. Och farbrors ängel var också på alerten.
Pappa hamnade på sjukhus efter 14 hjärtstopp och totalt 30 minuter utan syre. På sjukhuset rensade läkarna pappas kärl, och sedan var han sövd i fyra dagar. Det fanns stunder när vi trodde att han inte skulle överleva.
Men… pappa kämpade. Han gav aldrig upp. Han kämpade hela tiden för sitt liv och sa till sig själv att han skulle LEVA!!
På sjukhuset fick han en fantastisk vård. Efter tre veckor var pappa hemma med oss igen. Han hade bestämt sig för att lämna sjukhuset den 28 juni 2024. Han saknade hem.
Jag har lärt mig av pappa att aldrig ge upp och vilken kraft våra tankar har och vad vi fyller vårt sinne med.
Jag är det jag tänker.
Pappa gjorde något som alla andra trodde var omöjligt.
Tack för att du stannade kvar hos oss, även om du efter infarkten pratar alldeles för MYCKET. 🙂
Hej! Förra veckan var jag på en karatetävling för första gången i mitt liv. Tävlingen hölls i Ängelholm. Det var väldigt roligt – hela min familj hejade på mig: Maja, mamma och pappa.
Tävlingsdeltagare visade upp kata i par. Kata är en serie av rörelser för anfall och försvar som måste utföras i en specifik ordning. Kata är en träning i snabbhet, reflexer, teknik och fysisk styrka.
Matchen bedöms av fem domare. Fyra av dem sitter i hörnen av mattan (rektangeln). Var och en av dem håller upp en flagga i den tävlandes färg som de tycker vann. De kan också ange oavgjort.
Den femte domaren – huvuddomaren – räknar flaggorna och bestämmer själv vem som vann. Om huvuddomaren anser att det är oavgjort, korsar han sina armar och pekar dem neråt.
Jag var i det första paret – jag tävlade direkt i början och… jag förlorade. Men mina lagkamrater gjorde bättre ifrån sig, och som lag var vi bättre än våra motståndare.
Alla fick medaljer. Jag är lite ledsen att jag inte vann, men jag gjorde mitt bästa för att lyckas.
Den 31 oktober 2024 gick jag på hockeymatch med mamma för att se Rögle BK spela i Ängelholm. Mitt favoritlag mötte MoDo Hockey. För första gången satt jag så nära isrinken😀. Då och då kraschade spelarna in i sargen när de kämpade hårt om pucken. Ibland såg det faktiskt farligt ut.
Precis framför oss fanns en utvisningsbås (där satt några spelare 🙂) och sekretariat. Härifrån fick domarna nya puckar när de gamla blev slitna eller åkte ut från isen. Här kunde domarna också kolla på videoinspelningar från matchen om de var osäkra på sina beslut.
Matchen var full av spännande vändningar. Först gjorde MoDo två mål redan i första perioden, men i den andra lyckades vi kvittera. Sedan tog MoDo ledningen igen, men Rögle gav inte upp. Efter tredje perioden var det 3-3.
En hockeymatch kan inte sluta oavgjort, så spelet skulle fortsätta i ytterligare 5 minuter för att något av lagen skulle kunna göra mål. Och… det laget blev RÖGLE!!! Vi var jätteglada eftersom det blev 4-3 till oss.
I slutet av matchen fick jag en jätterolig överraskning. En man från teknikteamet, som gav puckar till domarna, gav mig en puck som souvenir – den puck som låg kvar på isen efter domarens sista vissling. Jag fick pucken som mitt favoritlag hade spelat med!
Efter att mamma tog några minnesbilder av mig på ”wall of fame” träffade vi hennes kompis från hennes gamla jobb och två av mina vänner. De hjälpte oss att hitta spelarna, och jag fick två autografer (Daniel Zaar och Leon Bristedt) på min Rögle-tröja! Det var så kul!
Hockeyreglerna är ganska komplicerade. Det händer mycket på isen. Förutom spelarna finns det fyra domare där också. Mamma tycker att det är helt otroligt att man kan åka så snabbt på skridskor, stanna när man vill och dessutom kontrollera pucken.
Men det allra bästa med allt är känslorna i arenan full av fans. Matcherna i Catena Arena är verkligen en fantastisk show. Inte konstigt att arenan alltid är fullsatt på matcherna.
Ett stort tack till min kära mamma och pappa för att jag fick vara med den här kvällen, även om jag vet att mitt beteende inte har varit toppen på sistone, och att jag egentligen borde ha suttit i utvisningsbåset i kväll. Men istället blev det en superkväll!
HEJDÅ
Ta strona korzysta z ciasteczek aby świadczyć usługi na najwyższym poziomie. Dalsze korzystanie ze strony oznacza, że zgadzasz się na ich użycie.Zgoda
